Webfinanser - nyheter taxeringskalender årsredovisningar it lyx bil nöje spel mobil

2010-07-17 9:06

Dags att bli medborgare! ...eller vägra rösta

Politik Under politikerveckan i Almedalen anordnades ett välbesökt seminarium med rubriken Vad får en mänsklig rättighet kosta? Arrangörer var DHR, FSDB, HRF, SRF och Personskadeförbundet RTP. Som utgångspunkt hade en enkätundersökning genomförts i samarbete med utredningsinstitutet Handu.

Gång på gång på gång lovar politikerna att prioritera frågan om tillgänglighet, att de anser det vara viktigt att bristande tillgänglighet förs in i diskrimineringslagen och att arbetsmarknadspolitiken måste inkludera personer med funktionsnedsättning. Ändå händer i princip ingenting. Sverige är ett otillgängligt land där människor på olika sätt utestängs från information, kommunikation, genom fysiska hinder eller avsaknad av ledsagning. Sysselsättningsgraden har fortsatt sjunka även under högkonjunktur. Den handikappolitiska planen är ett misslyckande. Konventionen har inte implementerats och diskrimineringsfrågan har inte lösts. För fjärde gången har nu bristande tillgänglighet som diskriminering också i Sverige, som i flera andra länder, utretts. Efter vårens rykten om att utredningen skulle bli en hyllvärmare offentliggjordes i slutet av maj äntligen Hans Ytterbergs förslag om hur diskrimineringslagstiftningen ska kunna kompletteras. Men, parallellt med att utredningen nu skickats på remiss har regeringen också givit statskontoret uppdraget att utreda kostnaderna.

- Vi har fått nog!, inledde Maria Johansson, förbundsordförande DHR, seminariet med rubriken Vad får en mänsklig rättighet kosta? som genomfördes i av fem organisationer under Almedalsveckan. Detta är oacceptabelt och anledning till att vi tillsammans gick ut till riksdagens ledamöter med två frågor om konventionen, inför det stundande riksdagsvalet. Åtta av tio av de som svarat uppgav att de kommer prioritera tillgänglighet och bristande tillgänglighet som diskriminering i valrörelsen. Fem av tio kommer prioritera situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning. Ingen är alltså emot – med detta stora stöd borde förändringarna komma, eller?

Förra valet genomförde DHR en enkätundersökning till alla riksdagskandidater, 300 svar kom in. 96 procent sa att man skulle försvara den redan då hotade assistansen som sedan dess bara försämrats. 90 procent ansåg att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering men ännu en gång har regeringen alltså beslutat om en ny utredning.

Så frågan är, vem är för i tillräckligt hög utsträckning för att ta beslut om kostnader eller för att göra impopulära ställningstaganden? Kan man sätta ett pris på mänskliga rättigheter? Har politikerna makten eller vem är det egentligen som bestämmer?

Tiina Nummi-Södergren, förbundsordförande SRF hävdade i ett starkt inlägg att hon vägrar att låta sig tystas och att hon vägrar bli kallad kravmaskin.

Lars Lööw, före detta Handikappombudsman och numera kommunikationsdirektör på Samhall, konstaterade att vi under lång tid försökt med perspektivskiftet i Sverige, men att vi har svårt att sluta kategorisera, Sverige är ett segregerat land men vi är för stolta för att se det.

Meta Troell, omvärldsanalytiker vid Svensk Handel, berättade att personer med funktionsnedsättning handlar för närmare 100 miljarder per år, lägger man till vänner och anhöriga blir siffran närmare 140 miljarder. – Tänk att det finns så mycket pengar som ingen vill ha, konstaterade hon och berättade hur hon själv sedan ett samarbete med Bygg klokt för några år sedan, nu ser omgivningen på ett annat sätt än tidigare.

Jean-Daniel Morian, projektledare på PR-byrån Westander, konstaterade att det finns en rad perspektiv att använda: medborgarperspektivet, kundperspektivet och intäktsperspektivet. Han såg risken att handikapprörelsen blir ihjälkramad och ansåg att man definitivt ses som kravmaskin, varför det bästa blir det godas fiende. Han uppmanade oss också att lyfta fram allmänintresset och att söka samarbeten och allianser, exempelvis med miljöorganisationer för att driva frågan om tillgängliga och användbara tåg. Blame and shame, det vill säga att peka ut de politiker och andra makthavare som inte sköter sig såg han också som en väg att gå.

Det blev ett fartfyllt seminarium med många skratt och stort engagemang från såväl deltagare som medverkande. Alexandra Pascalidou ställde redan i inledningen frågan om det inte var dags att röstvägra, eftersom vi inte tas på allvar som väljarkår? Eller som Lars Lööw kort och koncist avslutade: Se till att bli medborgare!

Pressmeddelandet skickades med MyNewsdesk

MyNewsdesk